Albert Ayler - The Copenhagen Tapes

Johan Lif, Västmanlands Länd Tidning

Jazzens historieskrivning är anekdotisk, omgiven av rykten och retorik. Färgstarka episoder, mer eller mindre fiktiva, ur de stora jazzmusikernas liv förväntas säga något om deras musik. Genikulten ersätter den materiella analysen och vi tvingas att tala om musiken på marknadsförarnas och mytmakarnas villkor.
Denna cd dokumenterar en konsert med tenorsaxofonisten Albert Ayler i Köpenhamn 1964.
Det är en inspelning som påminner oss om att vi saknar ett kritiskt språk för att tala om den fria jazz som uppstod på 60-talet. I stället för att skapa ett nytt använder vi ett gammalt och otillräckligt: biografins språk.
Få moderna jazzartister är lika mytomspunna som Ayler. Ända sedan hans kropp fiskades upp ur East River 1970 har vilda teorier om orsaken till hans död florerat. Där vissa har velat se en mordisk konspiration riktad mot radikala svarta artister (Hendrix hade dött bara någon månad tidigare, Coltrane tre år tidigare) har andra spekulerat om maffian och knarkaffärer och de svarta pantrarna.

I dag vet vi att det sannolikt var ett självmord, sprunget ur en spänd familjesituation. Men det spelar ingen roll. Mer fruktbart är att försöka beskriva Albert Aylers musik i all dess brådskande, bråkiga högintensitet. Också här saknas ett etablerat, fungerande språk. Det som en gång var reklamklyschor skapade av skivbolag för att sälja en produkt (fraser som "the new thing" och "avant-garde") har i dag blivit historisk sanning. Vi är oförmögna att förstå frijazzen som annat än forcerat framåtskridande.
Musikens historia är inte linjär. Den är inte en serie av alltmer avancerade konstnärliga uppfinningar genom en tom tidsrymd. Visst ville Albert Ayler framåt men hans musik sträckte sig också bakåt: mot blues och New Orleans, mot melodier enkla som barnvisor. Han inledde sin karriär som saxofonist i ett rhythm'n'blues-band, och det idiomet lämnade han egentligen aldrig. När han under några år i början av 1960-talet levde i Skandinavien turnerade han i svenska folkparker och spelade schlager - en av dessa, Gunde Johanssons Torparvisan, kan ha inspirerat Ayler till att skriva stycket Ghosts (tanken svindlar).

En estetisk primitivist? Nej, sådana beskrivningar är reduktionistiska och i förlängningen ofta rasistiska. Aylers melodier är bara utgångspunkter för improvisationer, och här försvinner all idyllisk naivism i ett tumult som är lika chockerande angeläget i dag som det var för 35 år sedan. Tonerna spelas vid bristningsgränsen, fraserna rusar omkring varandra, dras mot ett rytmiskt centrum som antyds men aldrig stabiliseras: taktslag far i väg som träflisor åt alla håll. Själva tonen är överväldigande - få saxofonister lyckades blåsa fram ett så massivt ljud som Albert Ayler - och rymmer oväntad ömsinthet likväl som berättigad aggressivitet.
För att förstå musiken räcker det inte med att mystifierande nonsens om "inre konstnärlig nödvändighet": det krävs en helhetsblick. Den frigörelse som hörs hos Albert Ayler är inte bara formell utan också politisk. Det var samma krafter som skapade denna musik som drev fram de stora Vietnamdemonstrationerna. Den svarta befrielsekampen ekar i varje ton. Det dissonanta tumultet avspeglar ett samhälle i snabb förändring samtidigt som det tycks mana till ännu snabbare rörelse: det kan låta skrämmande eller extatiskt, beroende på ens perspektiv.

I Europa bemöttes svarta jazzmusiker med större respekt än på hemmaplan; en jämförelsevis progressiv kulturpolitik medgav större konstnärlig frihet än snikna nattklubbsägares profitbegär. Albert Ayler gjorde sina första inspelningar i Sverige 1962 tack vare beundraren och outsidern Bengt "Frippe" Nordström. Hans svenska ackompanjatörer, två artiga jazzmusiker av den äldre skolan, hade svårt att hänga med. Ibland spelade han i Stockholms tunnelbana.
På denna cd framträder han med musiker av hans egen kaliber: trumpetaren Don Cherry, basisten Gary Peacock och trumslagaren Sunny Murray.
Det är lysande. Lyssna på inledningen på Vibrations: hur Aylers uppslitande saxofonskrik kompletteras av Cherrys betydligt mer lyriska trumpet, hur Murrays rytmiskt fria trumspel både skapar och tar utrymme. Improvisationerna är kollektiva och otåliga. Musikerna vill allt, med en gång. Frijazzen är i dag formaliserad. Musiker som David S Ware har gjort en identifierbar genre av 1960-talets landvinningar. Det är trevligt men inte omskakande.
Det som gjorde Albert Aylers musik engagerande skapades i dialektiskt samspel med yttervärlden och i kritisk dialog med traditionen. För att förstå det duger det inte med hjältedyrkan. Det krävs att man lyssnar.