Hoots and Roots - Life and Death

Thomas Millroth, Sound of Music

Ken Hyder spelar slagverk och använder liksom Maggie Nicols rösten. Kanske är de två inte så bekanta för impropubliken? Hyder har jobbat med Valentina Ponomareva och Tim Hodgkinson. Där hör ni en rörelse, som närmar improvisationen till det shamanistiska och rituella. Det finns även på detta album, som är mer melodiskt än man kan vänta sig med tanke på Maggie Nicols. Men hon har skotska anfäder, som hon gärna knyter an till. Det skotska bär musiken i ett slags tillbakablickande mot en disig forntid.

Maggie Nicols har för mig varit en av de stora uppenbarelserna i sättet att använda rösten. Första gången jag hörde henne var med Moon & Sand, en tidig engelsk improgrupp, sedan dess har hon jobbat med bland andra Irène Schweizer och var en av initiativtagarna till improns första feministiska grupp Feminist Improvising Group. Jag har också hört henne med John Stevens, en svindlande upplevelse kan jag försäkra! Det finns förvånande litet utgivet med Nicols i förhållande till hennes kraft och kvalitet, men en av den fria improns absoluta höjdare har hon dock signerat tillsammans med Peter Nu (”Don´t Assume” på Leo). Hon suddade ut gränsen mellan publik och musik, där hon småpratande sakta lät orden lösas upp, musikaliseras, drivas upp i crescendo tillsammans med de andra musikerna för att sedan liksom i förbigående sorteras om och avlsutas. Hon byggde in omärkvärdigheten i det geniala upplägget. Här skulle hon ju kunna kopplas till konkret poesi eller Fluxus, men hon reflekterar en del av den radikala engelska musikrörelsen, där ny form också sökte sig ut till ny publik. Och hon står fortfarande kvar där, bland annat engagerad i flera olika amatörprojekt. Med andra ord äger Maggie Nicols en respektingivande konsekvens och förtjänar verkligen att nämnas invid andra stora föregångare som Keith Rowe, Evan Parker eller John Stevens.

Nå, i väntan på den stora fantastiska Maggie Nicols-boxen, som ännu inte finns och kanske inte ens är planerad, kan vi höra hennes röst i ”Hoots and Roots”. Hon håller sig här mer till det melodiskt stämningsfulla, vilket ger sig genom samarbetet med Hyder, som hon ju jobbat ihop med i över femton år. Det melodiskt, dramatiska är också en viktig sida av Nicols. Musiken är naturligtvis rituellt obönhörlig emellan de tonmålande utflykterna. CD:n är tyvärr bara 21 minuter lång och kan endast laddas ner från Ayler Records.