home » cd catalogue » Théo Ceccaldi Trio+1 - Can You Smile? » Leif Carlsson, Tidningen Kulturen

Théo Ceccaldi Trio+1 - Can You Smile?

Leif Carlsson, Tidningen Kulturen

Varför lyssnar vi inte mera till spännande musik från Frankrike? Ett skäl kan ju vara att musik från Frankrike inte är så lätt att hitta, men den finns om man letar. Som till exempel Théo Ceccaldi Trio.

Trion är på sätt och vis en nutida strängtrio men ändå inte riktigt. De spelar en sorts kammarmusik, både enkel och oväntad och lite äventyrlig. Kompositionerna är mestadels ljusa lättsamma till sinnet och gungar milt, dansar fram i vårluften. Melodisk och ofta vilsam musik, en karusell för nuet, absolut. Framförd med känsliga öron som modern jazz och olikt annan nutida musik är den inte rädd för att svänga. Sättningen är ovanlig, Théo Ceccaldi fiol, Valentin Ceccaldi cello och Guillaume Aknine elektrisk gitarr. Rollerna mellan musikerna växlar och en rytmisk lekfullhet klingar från hela bandet. I kollektivimproviserade Mélenchology dyker Lennon-McCartneys Norwegian wood upp och i Viennoiserie dansar musiken tjolahopp. En sällsynt mogen och lustfylld debut, ganska direkt riktad mot lyssnaren. De visar också upp både djup, tyngd och uppfinningsrikedom.

Det var Joëlle Léandre, den franska basfiol-ikonen och nutida improvisatören som föreslog Ayler Records att spela in trion för två år sedan. På deras andra skiva som kommit nu, är hon inbjuden som den fjärde strängaspelaren.

Ljudbilden har tätnat och förstås ändrats med den tillkommande basfiolen (och hennes röst), dessutom har Théo Ceccaldi utökat med altfiol och Guillaume Aknine med akustisk gitarr. Till skillnad mot debuten, är det mesta här helt improviserat, sju av elva stycken. Då var det två av tio. Det melodiska flytet finns kvar, liksom det täta samarbetet, kanske med fler käppar i hjulet. Eller, nej inte käppar i hjulet, men riktnings- och stämningsbyten sker plötsligare och mer oväntat, till och med brutalt som i Hirondelles. Här råskrattar djävulen och vi känner lockelsen. Paletten har blivit större, vid ett tillfälle blir det nästan hårdrock blandad med operaliknande vokalinsatser åt Diamanda Galàs-hållet (Beat often). Musiken har alltså djupnat, men kan vindla sig framåt och plana ut i ren svängfest i den vassa vårsolen, som i titellåten Can you smile?

Joëlle Léandre är en uppfordrande och stark spelare men trion klarar utmaningen så att balansen att vara en kvartett upprätthålls. Hon tillför ett ständigt sökande, ja uppmanar till det, föreslår nya ingångar, sätter en vassare agenda för sina medspelare. En mycket dynamisk skiva på fyrtiofem minuter med plats för flera leenden under färden.

Trioskivan har en avspändare ton, kvartettskivan en mer förtätad med större amplitud på känslosvallet, båda är mycket bra.