The Fish - Live at Olympic Café & Jazz à Mulhouse

Johan Lif, DIG

Fransmannen Jean-Luc Guionnet har en fascinerande meritlista: han har främst utmärkt sig som kompositör av elektroakustisk musik (han studerade för Xenakis), men är också en etablerad bildkonstnär och en publicerad filosof. Därtill har han på senare år alltmer gjort sig bemärkt som fritt improviserade saxofonist, i grupper som Hubbub och Dan Warburtons Return of the New Thing. Och då har jag inte ens gått in på hans framträdande som kyrkoorganist.

Här är hans debutskiva med trion The Fish, med basisten Benjamin Duboc och trumslagaren Edward Perraud (tidigare medlem av avantrockbandet Shub-Niggurath). Den innehåller inspelningar från två konserter, utsträckta över två cd-skivor och uppdelade på tre låtar: 38, 36 och 41 minuter långa. Guionnet använder här ett tydligt igenkännbart frijazzidiom, men hans altsaxofon är aldrig flödande eller extatisk: hans spel är fullt av kantiga, kaotiska linjer och plötsliga avbrott, det är intellektuellt och övertänkt men också befriande rakt på sak – "med fötterna i bluesen och huvudet i stjärnorna", för att citera en utmärkt formulering från cd-häftet.

Det är rätt mycket musik att tugga i sig på denna dubbel-cd, och det är anmärkningsvärt med vilken hängivenhet och koncentration musikerna tar sig an den krävande uppgiften att improvisera under så långa sträckor. Det första stycket, "Heleginus", inleds i löst hållen samtalston, med Guionnet i centrum. Perrauds trumspel blir gradvis mer detaljerat och efter en halvtimme närmast funkigt - en rytmisk utmaning som Guionnet besvarar med atonalt skrapande i diskanten.

"Gracilus" är till en början mer formellt uppbruten och utforskande, för att gradvis utvecklas till att bli alltmer hetsig och kolerisk, med gott om utrymme för Benjamin Dubocs bas, tidvis gnisslande och gnyende som en skadeskjuten fågel, men det är på skivans avslutande stycke, "Aprion", som trion kommer till sin fulla rätt: här är alla tre musiker likvärdiga deltagare i en aggressivt stimulerande konversation, som slutligen mynnar ut i ett eftertänksamt diminuendo – där den monumentala frijazzenergin ger vika för spatiösa klanger som ligger närmare den elektroakustiska konstmusiken.

En stimulerande avslutning på en sällsynt innehållsrik musikalisk resa.